Av Tracy Epton, University of Manchester, Storbritannien; Lisa Marie Warner, MSB Medical School Berlin, Tyskland; Aleksandra Lazic, oberoende forskare från Belgrad, Serbien
Att arbeta med högriskpatienter i samband med COVID-19 kan kännas som att hantera flera samtal samtidigt. Den kliniska informationen behöver förmedlas, men också allt det patienter själva bär med sig – föreställningar präglade av kultur, tidigare vårderfarenheter, rädsla för stigma, motstridiga budskap från sociala medier och vardagslivets belastningar. Beteendevetenskap kan hjälpa oss att reda ut dessa trådar och göra processen smidigare, mer empatisk och mer effektiv.
En av utmaningarna uppstår redan vid diagnosögonblicket. Många kliniker oroar sig för att delge känslig information, särskilt när tiden är knapp eller när de är osäkra på patientens reaktion. Samtidigt kan patienter bära på felaktig information (“tester är inte tillförlitliga”, “COVID är inte längre allvarligt”), eller vara skeptiska till vårdsystemet på grund av tidigare erfarenheter. Vissa är rädda för vad en diagnos innebär för arbete, familj eller samhälle.
När vi går in i dessa samtal rör vi oss i ett djupt mänskligt sammanhang, inte enbart ett medicinskt. Människor kan uppleva samtal om sin hälsa som svåra – de kan känna sig dömda, generade eller oroliga över att de gör fel val. Om de känner så kan de reagera defensivt; till exempel genom att förneka behovet av behandling, tona ned allvaret i COVID-19 eller tro att behandling inte hjälper. Se steg 1 i rekommendationerna för hur man skapar ett tryggt utrymme, korrigerar felinformation och minskar defensiva reaktioner.
När diagnosen väl är fastställd uppstår nästa utmaning: motivation. Motivation kommer sällan enbart från riskinformation. Många högriskpatienter, särskilt de som känner sig endast lindrigt sjuka eller helt symtomfria, kan ha svårt att förstå varför snabb behandling är nödvändig. Andra tvivlar på att antivirala läkemedel hjälper eller oroar sig för biverkningar. Vissa upplever inte att de själva tillhör en högriskgrupp eller har religiösa eller kulturella föreställningar kring läkemedel som komplicerar beslutet. Dessa hinder kan dock ofta hanteras med beteendeförändringstekniker (se steg 2).
Även när patienten är motiverad kan hinder uppstå när behandlingen påbörjas. De kan glömma att ta medicinen, vara osäkra på instruktionerna eller ha konkurrerande krav från arbete eller familj. Att börja må bättre efter en eller två dagar kan också leda till att behandlingen avbryts i förtid. Följsamhet handlar inte bara om vilja – utan om hur behandlingen passar in i vardagen. Detta kan stödjas genom proaktiv planering (se steg 3).
Stöd till högriskpatienter genom COVID-19-diagnos och behandling fungerar bäst när beteendevetenskap kombineras med kulturell känslighet. Följande rekommendationer bör därför grundas i båda perspektiven.
Praktiska rekommendationer
Steg 1: Skapa en trygg och respektfull atmosfär vid diagnosbeskedet
Börja med att bekräfta patientens styrkor eller värderingar – detta minskar försvar och bygger relation. En metod för att minska defensiva reaktioner är den så kallade “affirmation”-metoden, där patienten kort uppmuntras att reflektera över sina personliga styrkor och viktiga roller i livet, såsom att vara en viktig person för andra – partner, förälder eller kollega – snarare än att fokusera på infektionens bakslag. Detta kan stärka självkänslan och öka sannolikheten att acceptera diagnosen och nästa steg i behandlingen. När felinformation uppstår kan den korrigeras lugnt med en “faktamacka”: presentera faktum, bemöt myten kort, förklara varför den är felaktig och återgå sedan till faktumet. Det är viktigt att hålla förklaringar enkla och kulturellt relevanta, särskilt för personer med begränsad hälsolitteracitet eller språkkunskaper.
Steg 2: Använd tydlig och engagerande kommunikation för att stödja motivation
Motiverande samtalstekniker – öppna frågor, reflekterande lyssnande och bekräftelse – kan hjälpa patienter att själva formulera skäl till behandling, vilket är mer effektivt än övertalning. Berättelser (t.ex. en kort patientberättelse) eller visuella hjälpmedel som infografik kan göra det lättare att förstå varför tidig behandling är viktig och göra risk för försämring mer konkret. Patienter kan också uppmuntras att väga för- och nackdelar med behandling, inte bara utifrån egen hälsa utan också hur återhämtningen påverkar deras sociala liv (t.ex. att kunna vara med familjen eller behålla nära relationer). För äldre vuxna kan känslomässigt meningsfulla, kortsiktiga mål (t.ex. att bli frisk snabbt för att träffa barnbarnen) vara mer motiverande än långsiktiga hälsomål (t.ex. att undvika hälsorisker som uppstår när sjukdomar byggs på över tid).
Steg 3: Stöd följsamhet genom praktisk planering
Arbeta tillsammans med patienten för att skapa en konkret handlingsplan – var medicinen ska förvaras, när doser ska tas och vilka situationer som ska fungera som påminnelser. Detta gör följsamhet mindre beroende av minne. Implementeringsintentioner (“Om jag är på jobbet när det är dags för dosen, då ska jag…”) hjälper till att upprätthålla behandlingen även när rutiner förändras. Dosetter, larm och visuella påminnelser kan stödja följsamhet.
Det är också viktigt att tillsammans identifiera hinder för medicinering och möjliga lösningar i förväg. Uppmuntra patienter att ta hjälp av sitt sociala nätverk, som ofta gärna vill bidra.
Slutligen är kulturellt anpassad vård avgörande i alla steg. Genom att fråga om föreställningar, familjeroller och språkliga preferenser kan planen göras mer realistisk och respektfull. Genom att kombinera relationsskapande, motivationsstöd och praktisk planering kan vårdpersonal förbättra utfall och minska ojämlikheter för de patienter som behöver det mest.
Översatt av Olga Perski