Av Astin Sokang, Universitas Kristen Krida Wacana, Indonesien; Triana Kesuma Dewi, Universitas Airlangga, Indonesien; Yuhang Zhu, Shandong Second Medical University, Kina; Gill ten Hoor, Maastricht University, Nederländerna
För många vuxna orsakar COVID-19 endast mild sjukdom, såsom trötthet, hosta eller lätt feber. För personer med vissa hälsotillstånd kan infektionen däremot leda till sjukhusinläggning eller allvarliga komplikationer. Tidig identifiering av dessa patienter är därför avgörande, eftersom behandlingar är mest effektiva när de ges kort efter symtomdebut.
Aktuella data visar konsekvent att risken för svår COVID-19 ökar med stigande ålder och underliggande sjukdomar såsom hjärt-kärlsjukdom, diabetes, obesitas, kronisk lungsjukdom, cancer och immunosuppression. Äldre vuxna och personer med flera samtidiga sjukdomstillstånd är särskilt sårbara för allvarlig sjukdom.
Även om antivirala behandlingar är mest effektiva för att förebygga allvarlig sjukdom när de påbörjas inom fem dagar från symtomdebut, är snabb identifiering av högriskpatienter fortsatt avgörande, eftersom fördröjd behandling fortfarande kan gynna sårbara grupper med långvarig virusreplikation.
Varför högriskpatienter ibland förbises
Trots tydliga kliniska riktlinjer identifieras inte alltid berättigade patienter i tid för att få tidig behandling. Kliniker fokuserar ofta på symtomens svårighetsgrad snarare än underliggande risk. Patienter som uppvisar milda symtom kan därför inte omedelbart föranleda vidare bedömning, även om de har riskfaktorer som ökar sannolikheten för komplikationer.
Dessutom uppstår risk ofta genom flera måttliga faktorer snarare än ett enskilt högrisktillstånd. Riktlinjer betonar att antalet underliggande sjukdomar kraftigt ökar risken för svår sjukdom, vilket understryker vikten av att bedöma den samlade riskprofilen – exempelvis hög ålder, hypertoni och övervikt – snarare än enskilda tillstånd isolerat.
Tidsbrist i pressade kliniska miljöer kan också spela en roll. Kliniker behöver ofta fatta beslut baserat på begränsad information, såsom ofullständig patienthistorik eller journaler som inte tydligt markerar relevanta riskfaktorer. Därför kan viktiga signaler missas när riskfaktorer inte är omedelbart uppenbara.
Strukturella och beteendemässiga hinder påverkar också vilka som får vård i tid. Forskning under pandemin har visat att rasifierade och etniska minoritetsgrupper samt socioekonomiskt utsatta populationer hade högre nivåer av COVID-19-infektion, sjukhusinläggning och dödlighet. Dessa skillnader är delvis kopplade till skillnader i tillgång till vård och behandling.
Patienter själva kan också fördröja vårdsökande. Många antar att milda symtom innebär låg risk, eller känner inte till att behandlingar är mest effektiva när de sätts in tidigt. Utan tydlig vägledning från vårdpersonal kan dessa patienter söka vård för sent för att behandlingen ska vara effektiv.
Förändringar i riskuppfattning över tid kan också spela en roll. Tidigare under pandemin ledde högre riskmedvetenhet till mer försiktig praxis. Nu när situationen förbättrats kan milda fall uppfattas som mindre akuta, vilket kan minska motivationen att systematiskt bedöma risk – både bland patienter och vårdpersonal.
Hur beteendevetenskap kan stödja bättre identifiering
Vid första anblick kan utmaningen verka rent klinisk. Beteendevetenskapen erbjuder däremot praktiska verktyg som kan hjälpa kliniker att konsekvent identifiera högriskpatienter. Kliniker arbetar ofta under hög kognitiv belastning. Att förenkla beslutsfattande genom påminnelser och checklistor kan minska beroendet av minne och intuition genom att vägleda kliniker genom en strukturerad genomgång av viktiga riskfaktorer.
Elektroniska journalsystem kan också stödja tidig identifiering. Automatiserade varningar som markerar patienter med kända riskfaktorer – såsom ålder, kronisk sjukdom eller immunosuppression – kan hjälpa kliniker att snabbt bedöma behovet av behandling.
Tydlig kommunikation om risk och vikten av tidig behandling kan också stödja tidig identifiering. När patienter förstår sin risk är det mer sannolikt att de kontaktar vården snabbt efter ett positivt test istället för att vänta tills symtomen förvärras.
Dessutom kan riktade frågor (t.ex. ”Vad skulle kunna göra det svårt för dig att få behandling snabbt?”) eller att uttrycka oro kring tillgång till vård hjälpa till att identifiera dolda hinder. En generell uppmaning som ”Du bör överväga att träffa en läkare” är ofta mindre effektiv än konkret vägledning som ”Du kan boka en tid på din vårdcentral den här veckan, och jag kan hjälpa dig hitta en mottagning i närheten om det behövs”.
Reflekterande praktik kan också bidra till att motverka omedveten bias. Enkla frågor, t.ex. om samma råd eller behandlingsbeslut skulle ges till en annan patient med samma kliniska profil, kan minska oavsiktliga skillnader i behandlingsbeslut och vårdinsatser.
Viktiga slutsatser
Att förbättra identifieringen av högriskpatienter med COVID-19 kräver inte nödvändigtvis stora systemförändringar. Ofta kan små justeringar i kliniska arbetsflöden, screeningrutiner och kommunikation göra stor skillnad. Genom att kombinera kliniska riktlinjer med beteendevetenskapliga insikter kan vårdpersonal säkerställa att högriskpatienter identifieras snabbt och får en tidig bedömning. I samband med COVID-19 och framtida infektionsutbrott kan dessa små förbättringar i klinisk praxis bidra till att förebygga svår sjukdom och potentiellt rädda liv.
Praktiska rekommendationer
- Använd en kort screeningschecklista vid COVID-19-konsultationer
Vid varje konsultation med patienter som testat positivt eller uppvisar symtom bör vanliga högriskfaktorer snabbt bedömas, såsom hög ålder, hjärt-kärlsjukdom, diabetes, obesitas, kronisk lungsjukdom, cancer eller immunosuppression.
- Beakta kumulativ risk snarare än enskilda tillstånd
Patienter har ofta flera måttliga riskfaktorer snarare än ett tydligt högrisktillstånd. Vid bedömning av antiviral behandling bör den samlade riskprofilen beaktas.
- Prioritera snabb bedömning inom behandlingsfönstret
Tidiga COVID-19-behandlingar är mest effektiva när de sätts in kort efter symtomdebut. Skapa tydliga arbetsflöden så att högriskpatienter snabbt kan bedömas för behandling.
- Kommunicera risk tydligt och proaktivt till patienter
Patienter med kroniska sjukdomar kanske inte känner till att de har ökad risk för svår COVID-19. Förklara hur specifika tillstånd påverkar risken.
- Standardisera behandlingsbeslut
Använd standardiserade checklistor och kliniska poängsystem för att minska subjektiva bedömningar och säkerställa jämlik vård.
Översatt av Olga Perski
