Communication

Beteendevetenskapens insikter för COVID-19-pandemin

Av Shane Timmons, Economic and Social Research Institute, Irland

Regeringar över hela världen har mobiliserat för att försöka kontrollera spridningen av det nya coronaviruset. Om insatserna ska lyckas är dock individuella beteenden avgörande. Vi – beteendeforskningsenheten vid Ekonomiska och sociala forskningsinstitutet i Dublin – samarbetar med Irlands hälsomyndighet för att stödja deras insatser mot COVID-19-pandemin. Som en del av detta arbete har vi granskat över 100 vetenskapliga artiklar, börjat testa ksommunikationsmetoder för att bäst nå ut till allmänheten och samlat på oss insikter som som är relevanta för hälsopsykologiutövare. I vår samanställning fokuserar vi på litteratur inom tre områden som har varit centrala byggstenar i insatser världen över: handhygien, ansiktsberöring och isolering. Vi diskuterar också allmänna insikter om hur man kan motivera positiva beteende och kommunicera effektivt i en kris.

Handhygien

Hur man förbättrar handhygien i vårdsammanhang är väl undersökt. Det finns starka bevis för att utbildning och allmän information inte räcker, men att små förändringar i miljön kan vara mycket effektiva stöd. Att rikta uppmärksamhet mot handsprit – genom att till exempel placera handspritsstationer i vältrafikerade korridorer och använda färgglada skyltar – ökar användning dramatiskt, mycket mer än att bara öka det totala antalet handspritsstationer. Meddelanden som visar att det finns en social norm kring användningen kan ytterligare öka användningen. Direkta men artiga frågor – som ”har du använt handspriten?” – är ett enkelt sätt att kommunicera normer. Just nu är ett bra tillfälle att förändra normer som sedan kan upprätthållas när den omedelbara krisen släpper.

Ansiktsberöring

Ansiktsberöring är, till skillnad från handhygien, obeforskat: vi hittade inga exempel på interventioner som syftade till att minska arbetsberöring. Att medvetandegöra räcker troligen inte, att göra människor självmedvetna om ansiktsberöring kan till och med öka mängden beröring. I avsaknad av etablerade interventioner kan utövare använda mer generella modeller för beteendeförändring – Behaviour Change Wheel, Intervention Mapping eller EAST Framework – för att utveckla egna interventioner. Vi och andra forskare har rekommenderat att man bör testa om det går att få människor att ”byta ut” ansiktsberöring mot ett annat beteende – som att röra vid ansiktet med en tröjärm eller en näsduk – då detta kan vara mer effektivt än att försöka få folk att bara ”sluta” med ansiksberöring. 

Isolering

Självisolering av individer med symtom och individer som har har varit i nära kontakt med smittade personer kommer att rädda liv. Isolering kan dock också ha negativa psykologiska effekter. Social isolering och ensamhet kan påverka välbefinnandet i samma utsträckning som andra hälsoriskfaktorer som exempelvis rökning. En sammanställning av 24 studier på personer som sattes i karantän under tidigare utbrott av infektionssjukdomar pekar på att det finns risker bortom isoleringstiden, inklusive ökade depressioner upp till tre år senare. Sjukvårdspersonal kan vara särskilt utsatta då de negativa psykologiska effekterna av isolering kan förvärras av oro för medarbetare eller deras patienter under utbrottet. Myndigheter bör därför tillhandahålla ytterligare psykologiskt stöd på distans, särskilt för utsatta grupper. Att hjälpa individer planera för självisolering kan minska negativa biverkningar ytterligare.  Världshälsoorganisationen och många nationella hälso- och sjukvårdstjänster, såsom brittiska NHS, har rekommendationer för att hjälpa individer att klara tid i isolering. Vanliga tips inkluderar att hålla sig i kontakt med andra via telefon eller på nätet, träna om en känner sig tillräckligt frisk, och att skapa och upprätthålla rutiner.

Motivera pro-sociala beteenden

För vissa innebär COVID-19 värre konsekvenser än för andra. Äldre, och personer med tidigare hälsoproblem, möter en betydligt större risk än unga och friskare personer. Men välbefinnandet hos riskgrupper beror inte bara på deras eget beteende utan också på beteenden hos dessa andra grupper. Det finns starka bevis för att det i sådana fall är bra att använda metoder för att främja samarbete mellan grupper. Effektiv kommunikation är avgörandeAtt främja känslor av grupptillhörighet – genom språkbruk som till exempel att ”vi möter detta tillsammans” – kan leda till att fler gör prosociala gärningar, och social skambeläggning kan användas för att minska negativa beteenden (som panikinköp). Experiment visar att berättelser om andras uppoffringar leder till fler prosociala handlingar. En snabbt växande mängd studier som testar COVID-19-kommunikation tyder också på att det är mer effektivt att belysa risker för riskgrupper och att be om uppoffringar – att uppmuntra folk att inte ”sprida” viruset – än att bara ge råd om hur man undviker att ”få” viruset.

Kommunicera krisinformation

Riskkommunkationspsykologi  belyser ytterligare principer som troligen kommer att vara användbara för de som behöver kommunicera med patienter och klienter om COVID-19-pandemin . Snabbhet, ärlighet och trovärdighet är alla viktiga principer. Mer allmänt kan vi betona vår egen osäkerhet och empati, och samtidigt betona nyttan av enskilda åtgärder för att på så sätt hjälpa folk balansera sin oro med optimism.

Att bekämpa spridningen av COVID-19 kräver bidrag från flera olika forskningsfält. Teori och metoder från beteendevetenskap kan spela en viktig roll. Snabba förstudier av beteendevetenskapliga rekommendationer – genom experiment av hög kvalité – skulle ytterligare stärka beteendevetenskapens förmåga att hjälpa till.

Praktiska rekommendationer

  • Förbättra handhygien genom att kombinera informationskampanjer med mer märkbara sanitetsstationer och signaler om att handspritsanvändning förväntas
  • Det är troligt att det inte räcker att be folk att sluta röra sina ansikten. Vi kan behöva förändra fysiska och sociala miljöer för att förändra beteendet, genom att till exempel göra det till en norm att använda tröjärmar eller näsdukar. 
  • För att underlätta isolering behöver vi stödja människor i att ta del av sitt sociala nätverk på distans och upprätthålla rutiner. Samtidigt kan ytterligare resurser för mental hälsa behövas.  
  • Att betona att problemet är kollektivt och att vi alla måste skydda riskgrupper är mer effektivt än att be alla skydda sig själv. Belys goda exempel.
  • Hjälp människor balansera sin oro med optimism genom att belysa hur mycket varje individ kan göra för att förbättra den bredare situationen.

[Translated by Adrian Stymne, MSc Student in Behaviour Change at University College London]